Urankemi i process- och recipientvatten från gruvbrytning

Kemakta har på uppdrag av flera gruvbolag och industrimineralföretag utrett förekomstform av uran i processvatten från gruv- och täktverksamheten och i recipienter. Bedömningsgrunder gällande miljökvalitetsnormer (MKN) har införts för inlandsvatten genom föreskrift (HVMFS 2013:19). Uran har identifierats som ett särskilt förorenande ämne (SFÄ). Halterna av uran i såväl länshållnings- och processvatten som i recipienter ligger idag i många fall högre än SFÄ-värdet men inga toxiska effekter syns i de sjöar och vattendrag dit överskottsvatten bräddas.

 

Syftet med Kemaktas arbete är att jämföra den faktiska kemiska formen hos det lösta uranet med den kemiska form som förutsatts vid framtagningen av SFÄ-värdet. En geokemisk modellering visar att uranyljonerna i processvattnet och i recipienterna i huvudsak föreligger som uranylkarbonater medan SFÄ-värdet baserats på undersökningar med uranylsalter med annan sammansättning och vid vattenkemiska förhållanden som inte motsvarar de lokala förhållandena i recipienter vid svenska gruvor och industrimineraltäkter.

 

Kemaktas utredning ger en beskrivning av egenskaper hos de olika jonformerna av uran i olika kemiska miljöer och vad som är känt om förmågan hos de olika formerna att passera biologiska membran (biotillgänglighet, bioupptag). Beräkningar för hur uranet binder till organiskt kol har också gjorts för process- och recipientvattnen baserat på tillgängliga kemiska analyser. Utredningar har även genomförts av bioackumulation av uran i fisk och av risker för toxisk påverkan på toppredatorer som äter fisken. Enligt Kemaktas bedömning kan skillnaderna i den kemiska formen hos uranjoner utgöra grund för argumentation att SFÄ-värdet i många fall inte är tillämpligt för de lokala vattenkemiska förhållandena i recipienterna. Kemaktas resultat används av företagen i deras tillståndsansökningar och i svar på frågor från myndigheter.

Kontaktperson

Lars Olof Höglund

loh@kemakta.se
+46-8-617 67 17